Hängselkjolen är det ikoniska plagget för vikingatidens kvinnodräkt. De spännbucklor som hörde till hängselkjolen används till och med för att identifiera nordiska kvinnor i bosättningar utomlands, till exempel I Ryssland. Hängselkjolen är också det vikingatida plagg vi vet mest om, efter skorna.

Trots det är hängselkjolen det plagg som är mest missuppfattat. Det florerar fortfarande rekonstruktioner av hängselkjolen som helt enkelt inte stämmer med de källor som finns.
Det är absolut så att det fanns flera variationer av hängselkjolen, men det finns också drag som är gemensamma för alla arkeologiska fynd vi känner till. Idag tar jag upp det som är gemensamt samtidigt med den enklaste varianten av hängselkjolen, så fortsätter vi med en annan vanlig variant imorgon.

Det som är gemensamt för alla rester av hängselkjolar, och det är många, är att de hålls upp med två par av stroppar och två spännbucklor (i något enstaka fall har en eller båda spännbucklorna bytts mot andra spännen, men det får nog räknas som undantagen som bekräftar regeln). Stroppar består av smala tygremsor som vikts flera gånger och sytts ihop till ett ”band” som brukar vara ungefär en centimeter brett. De är ofta av linne och om de är av ylle så brukar det vara tuskaft. Stropparna framtill är korta och sticker bara upp ett par centimeter ovanför kanten på hängselkjolen, medan de som sitter fast baktill är långa nog att nå över axlarna. Bilden till höger visar hur det ser ut. I några fall finns fler öglor i spännbucklorna än vad som behövs för en hängselkjol. I vissa fall beror det på att man burit två hängselkjolar, i andra fall har vissa stroppar använts som redskapsband och vissa öglor har vi ingen förklaring till.

En annan gemensam egenskap hos alla fynd av hängselkjolar är att det ingenstans finns bevarat tyghörn under spännbucklorna. Det betyder att hängselkjolen inte kan ha varit öppen framtill. Tvärtom finns det flera fynd som visar att det var ett och samma tygstycke som suttit mellan bucklorna och också fortsatt ut mot sidorna. Det finns inte heller några rester av hörn vid utsidan av bucklorna utan överkanten fortsätter rakt ut. I åtminstone ett par fall finns däremot rester av en söm några centimeter utanför en buckla. I det enda fall vi har av ett bevararat bakstycke (från Hedeby) ser det ungefär likadant ut, men här bör det ha funnits en söm mitt bak och en strax bakom armhålan. Tillsammans stöder det tolkningen att hängselkjolen suttit ihop runt om. Praktiska försök visar också att med de tunga spännbucklor som var vanliga åtminstone under 900-talet så är det enda praktiska att hängselkjolens övre kant sitter ganska tight runt kroppen och att även stropparna är av precis rätt längd för att nå över axlarna.

Utöver detta får vi använda avbildningar och särkfynd för att försöka avgöra hur lång och vid hängselkjolen kunde vara. Vissa särkfynd visar att hängselkjolen borde varit kortare än särken och det finns också avbildningar som kan tolkas som en kortare hängselkjol (eller tunika) över en goffrerad särk. Andra särkfynd visar att de bör ha dolts av hängselkjolen och det finns också avbildningar som visar vad som kan vara hängselkjolar som når ner till fötterna. Vidden kan också variera men det ser åtminstone ut som att de hade en bekväm gångvidd.

Profilen på avbildningar av kvinnor brukar visa en rak silhuett och det ser inte ut som att kvinnor brukade ha något bälte eller liknande i midjan. Det stämmer också med arkeologiska fynd där bältesöljor är mycket ovanliga i kvinnogravar. Baksidan från Hedeby har en smal inprovning så vissa hängselkjolar kunde vara något formade i midjan.

Våra mönster till hängselkjolar kan ni köpa här: Särk och hängselkjol