Om den rektangulära manteln är det typiska ytterplagget för män så är sjalen det typiska ytterplagget för kvinnor under vikingatiden. Sjalen är också ungefär lika komplicerad; den består av en kvadratisk eller rektangulär tygbit.

Vi känner till sjalen främst från avbildningar, där den finns i två varianter. Den ena består av en kvadratisk tygbit som vikts diagonalt och lagts med diagonalen över axlarna så att en spets hänger ner baktill och två framtill. Den andra består av en rektangulär tygbit som läggs med ena långsidan över axlarna så att två hörn hänger ner framtill, som på bilden.

I gravar är det naturligtvis svårt att känna igen sjalen eftersom den bara är en fyrkantig tygbit, men vi har åtminstone de spännen som håller ihop den framtill och deras placering att använda oss av. Ibland ligger det spänne som brukar kallas ”det tredje spännet” strax nedanför spännbucklorna och ibland ligger det i halsgropen. Om man sätter ihop en sjal med spännet strax nedanför spännbucklorna så tar det inte lång tid innan det sitter i halsgropen istället. Vi borde alltså kunna anta att det lägre placerade spännet hör till ett annat plagg.

I Birka sitter de flesta spännena långt ner, men på Gotland sitter de normalt i halsgropen. Det kan tyda på ytterligare en skillnad i dräktskick på Gotland förutom peplosen. På Gotland är det normalt ett dosformat spänne som används på det här sättet. I resten av Skandinavien kan det tredje spännet vara ett likarmat spänne (vilket är allra vanligast), ett treflikigt spänne eller ett stort skivformat spänne. Det finns säkert ytterligare alternativ, men de här är de vanligaste.

Det finns ingenting som tyder på att sjalarna hade fransar under vikingatiden, tvärtom verkar fransar varit omodernt under perioden.

Fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.